Det e så lustigt när man åker buss eller tåg hur folk verkligen vill hålla sig för sig själva, inklusive jag själv. Så fort man kommer på en halvfull buss sitter alla med fönsterplatser och stirrar ut och man kan riktigt se hur de tänker, sätt dig inte här sätt, dig inte här. Vissa människor till och med ockuperar platsen bredvid med sin väska eller kassar, trotts att folk får stå upp. Skulle någon fråga om platsen är ledig, så flyttar de motvilligt väskan och suckar högt. Värre är det om man på tåget sätter sig på en sådan där plats med fyra säten mittemot varandra. Man har ingen aning om vart man ska fästa blicken. Sitter man då vid fönstret, är det inga problem, man kan bara sitta och spana utåt på landskapet som susar förbi. Men sitter man ytterst är det svårare. Om man vill titta ut kan det missuppfattas av personen vid fönstret som att du stirrar på honom/henne. Råkar man möta en blick, tittar man snabbt bort. En tidning är alltid bra. Annars vad återstår? Titta ner i ditt knä kanske, eller blunda och låtsas sov. Men då riskerar du att du själv blir uttittad, det får man ta i så fall. Imorse var det två personer som började småprata lite på den annars tysta men dock fulla bussen. Vilka blickar de fick av folk som genast skulle kolla vilka som pratade. Man såg hur de tänkte, hmm, stöter han på henne? Eller e han full kanske? Lite synd att det är på detta viset, men man e inte bättre själv.

Nåväl, nu ska jag ta tag i min arbetsdag. Stökigt på skrivbordet och jag vet inte riktigt vart jag ska börja.